Weronica Larsson

Degusen ser ut som en "korsning"
En pigg och nyfiken sydamerikansk gnagarsläkting
Degu, Fakta & Information,
Av: Hasse, tor jan 31, 2002, 13:05
Visad: 27077 ggr, Länkar: 36 st, Röster: 2, Betyg:

Degus ser ut som ett mellanting mellan ekorre och chinchilla, men den är inte släkt med ekorrarna. Däremot är den nära släkt med de sydamerikanska, marsvinsliknande gnagarsläktingarna, dit ju bland annat marsvinet och chinchillan hör. Den är mycket pigg och nyfiken. Ofta är nyfikenheten starkare än eventuell rädsla, varför den är lätt att få tam.

Djuret var tills för några år sedan en ganska ny och ovanlig företeelse för djurfolk i Sverige. Numera finns den att köpa i ganska många zoobutiker och alltfler väljer att hålla degus istället för chinchilla och andra mindre djur.

Degusen (Octodon degu) är en liten sydamerikansk gnagarsläkting som närmare bestämt hör till familjen buskråttor (Octodontidae) med fem släkten och åtta arter. Förr räknades de till gnagarna, men numera förs de till en hel egen gren på däggdjurens stamträd.

Den vanligaste arten är just den som hålls som sällskapsdjur. De olika arterna återfinns i Peru, Bolivia, Chile och Argentina. De finns från havsytans nivå upp till 3 000 m höjd.

Den art som finns ute i zoo-butikerna är ett ökendjur från Chile och Peru. Och trots att den sydamerikanska stillahavsöknen är en torr och synnerligen ogästvänlig plats finns där stora och täta bestånd av degus. Att de här djuren är mycket anpassningsbara visar det faktum att de numera också gärna håller till inne i städerna och inte minst på gårdarna, där de ställer till mycket förtret för de odlande bönderna.

Djurgruppen är mycket gammal och fanns i nästan samma utseende för åtskilliga miljoner år sedan. De här djuren gräver stora underjordiska gångsystem där de har sina bohålor. Det bör man tänka på då en bur inreds för dem. De vill alltså ha ett bo, till exempel en enkel trälåda med ett lagom stort ingångshål.

Samlare

Degus har avlägsen likhet med vanliga brunråttor. Likheten med ekorre och/eller chinchilla är dock större. De påminner för övrigt i ytterligare ett avseende om ekorrarna. Det gäller levnadsvanorna. På samma sätt som ekorrar, samlar också degus på sig förråd som de kan leva av då dåliga tider stundar. Men det är inte inför vintern som degus lägger upp förråd, utan inför torrtiderna. De kan alltså vara en riktig plåga för de odlande bönderna.

Det faktum att de samlar på sig förråd antyder också att de inte sover sig igenom de dåliga tiderna. De håller sig hela tiden vakna och aktiva. Och de är dessutom dagaktiva djur, vilket ytterliga understryker deras lämplighet som sällskapsdjur. De är aktiva samtidigt som vi människor.

Klättrar gärna

Degus är lekfulla djur som lätt tar sig fram nästan överallt. Under lek eller under födosök klättrar de ofta omkring i träd och buskar som finns i närheten av bohålorna. Det ger ytterligare ett tips till den blivande degusägaren: förse buren med en kraftig gren som djuret/djuren kan klättra i.

De har en del märkliga och intressanta försvarsbeteenden.

Ett är att då en fiende upptäcks faller de närmast handlöst till marken och därifrån mycket snabbt vidare in i en håla. Ett annat och mycket märkligare försvarsbeteende har att göra med svansen, som är muskulös, ganska lång och försedd med en stor och mörk tofs. Troligen har tofsen utvecklats som ett sorts riktmärke för rovdjur. Degus upptäcker oftast rovdjuren i så god tid att de hinner inleda ett flyktförsök, men inte alltid så tidigt att rovdjuren missar angreppen. Det rovdjuret då hugger efter är just den iögonfallande svanstofsen. Då inträffar det märkliga att svansskinnet glider av just där rovdjuret satt sina tänder eller klor. Det häpna rovdjuret blir alltså stående med en bit svans i munnen, medan bytesdjuret kvickt skuttar undan och försvinner ner i en håla.

Glider av

Väl nere i hålan gnager degusen av sig den skadade delen av svansen, som då snabbt läker ihop igen. Att svansskinnet kan glida av så lätt beror på att det är konstruerat på ett speciellt sätt.

Men det märkliga är att när en degus väl blivit tam och tillgiven människor, går det bra att ta den i svansen. Då händer inget! Det talar för att djuret måste befinna sig i ett tillstånd av mycket stor skräck för att svansskinnet ska kunna dras av. Det i sin tur talar för att det troligen handlar om nervimpulser eller synnerligen snabb utsöndring av hormoner.

Lämplig bur för två degusar är en 70 cm bred parakitbur med extra överdel, dock ej med det glesare "parakitgallret", utan med det tätare som är avsett för undulater och andra mindre fåglar.

Den ger bra plats för den tidigare nämnda klättergrenen. Dessutom ger den gott om lekutrymme för djuren. Bolådan behöver inte placeras på burens botten, utan kan hängas utanför buren, med ingångshålet mot en öppen burlucka, ungefär som en holk till bufåglar. Lådan måste dock vara stabil och hållbar, tänk på att vi har att göra med gnagare! Vidare bör där finnas några avsatser/hyllor av trä. De är omtyckta tillhåll under degusens aktiva tid på dygnet.

Keramikskål

På burbottnen passar det bra med sand, fågel- eller kattsand. Kutterspån är sämre, eftersom de här djuren är aktiva grävare och därigenom förpassar mycket spån ut ur buren.

Lämpligt foder för degus är hö, speciella, fettsnåla gnagarblandningar för degus. Som lite extra godis passar gröna grönsaker bäst. Med frukt och till exempel paprika, och andra söta grönsaker/frukter, ska man vara mycket försiktig. Överhuvud taget ska man vara försiktig med födoämnen som innehåller mycket socker, då degusen har svårt att ta hand om sockret i sin ämnesomosättning.Även knäckebröd, riskakor och annat kan bjudas i mindre mängd. Lämpligt kärl att servera maten i är en keramikskål, som på grund av sin konstruktion och tyngd inte välter. Som alla ökendjur kan degus verkligen hushålla med vätskan. Det lilla de får i sig via torrfoder och frukt/grönsaker räcker i allmänhet. Men det innebär inte att vatten ska saknas. Det måste alltid finnas tillgång till färskt vatten vilket lämpligen serveras i en flaska med pip.

Torr spillning

Det här med att degus inte slösar med vätskan gör att deras spillning är mycket torr och lätt att ta hand om. En bra bur för degus bör förses med ett sandbad, för i likhet med sin sydamerikanske släkting chinchillan tycker också de här djuren om att hålla pälsen i bästa skick och det gör de bland annat genom att bada i sand. En liten trälåda, eller en djup porslinstallrik duger som badkar, och lämplig sand är finkorning fågelsand. Degus är tämligen lätta att få ungar efter.

Dräktighetstiden är, enligt amerikanska uppfödare som publicerat sina rön på internet, 90 dagar och antalet ungar brukar vara upp till sex, undantagsvis ända upp till åtta. I vilt tillstånd lär kullarna vara ännu större. De mycket sparsamma uppgifter som finns i litterturen om degus talar om olika långa dräktighetsperioder, från 40 dagar och uppåt. Men 90 dagar förefaller rimligt med tanke på att ungarna ändå är förhållandevis välutvecklade då de föds.

Inte blinda

Deras nyfödda ungar är inte så långt utvecklade som andra marsvinslika djur, t ex chinchilla och marsvin, där ju ungarna direkt är färdiga att springa ut ur boet och delta i flocklivet. Degusungarna är dock inte blinda vid födelsen. Pälsen är mycket gles omedelbart efter fördelsen, men växter mycket snabbt. Den allra första tiden tillbringar de i boet, där de sköts om av föräldrarna.

Det är en ganska vanlig missuppfattning att degusungarna föds lika färdiga som till exempel marsvinsungarna. Förmodligen hänger den missuppfattningen samman med att man antagit att ungarna just fötts då man ser dem springa omkring utanför boet.

Men det rätta förhållandet är att de tillbringat åtminstone ett par dagar i moderns vård undangömda inne i boet innan de gör entré i "stora världen". Men då är de i princip färdiga och ser ut som minidegusar.

Kullsyskon

Eftersom degusar är mycket sociala djur rekommenderas att minst två djur skaffas. Vill man inte att det ska bli ungar efter dem bör man försöka få tag i två honor från samma kull. Kullsyskon samsas i regel alldeles utmärkt också i vuxen ålder. Däremot lär det inte gå att skaffa sig två honor från två olika håll. Det brukar sluta i slagsmål. Inte heller två eller flera hanar kan samsas tillsammans. Däremot kan man ha en hane till två eller flera honor. Då blir han en sorts haremsherre, ungefär som "paschan" i en normal marsvinsflock.

Som så många andra av de sydamerikanska gnagarna har även degus en hel repertoar med olika ljud som de använder i många situationer. De här djuren blir, om de sköts väl, 5 - 8 år, ibland ännu äldre. Uppgifter på internet gör gällande att djur i fångenskap blivit ända upp till 15 år gamla.

Hans Norling
[email protected]

Användarnamn

Lösenord

Ditt namn:

Din e-postadress:

Din väns e-postadress:

Biobiljetter i potten för dig som tipsar dina vänner om Zoonen! Vinnare presenteras här.

Akvaristik

Terrariedjur

Hundar

Akvaristik

Terrariedjur

Terrariedjur