Weronica Larsson

Då va man hemma igen då.
Mini har skött sej exemplariskt inne på djursjukhuset. Hon låg så snällt i mitt knä under väntetiden. Blev faktiskt paff, för hon brukar ju inte va den keligaste av katterna.
Hon va snäll under undersökningen åxå men protesterade väldigt när blodprovet skulle tas. Jag fick be mamm hålla i henne för jag blev helt spak av blodet.

MEN som veterinären kunde säga bara av att titta på katten så kunde hon inte komma på vad det kan vara. Möjligen lymfkörtlarna, men inget som hon kunde säga bestämt. Hon tyckte dock att det skulle bli intressant att se vad blodprovet kunde visa. Tydligen är det en utmaning att hanskas med saker man inte känner till.
Har telefon tid med vet i morgon för att kolla vad proverna har att säga. Fram till dess skulle jag bara avvakta. Så¨länge som MIni äter och beter sej som vanligt va det inget att tänka på.
Det är ju märkligt att det ALLTID är mina djur som ska få dom mest svårlösta problemen.
Vet tyckte även att Mini va mammig för så fort blodprovet va taget och jag kunde hålla henne igen så tryckte hon i huvudet i min tröja ♥

Ja mer än detta kan jag inte skriva för jag vet ju som sagt fortfarande inte vad som är fel på henne. Benet ser ut nästan som vanligt igen. Svullnaden är nästan helt borta. I ansiktet syns ingenting...än.
Återkommer i morgon när jag pratat med vet om detta.
Mini ute på altanen i fm.