Weronica Larsson

Jag är så himla lessen så jag kan inte beskriva. Tårarna bara rinner. Kan man ha mer otur än mej?
Idag har jag vart till veterinären med Mini igen. För att prata lite om provsvaren och se vad som fanns som kunde vara fel.
Saker togs upp och vi kom fram till att gå vidare i undersökningen. Altenativen som finns att gå vidare med prover på leukemi, FIV eller någon annan blodsjukdom. Så nya blodprover togs för att skickas iväg. Frågan gick vidare och det hanslade nog mest om hur mycket jag är tänkt att betala för detta. Men efter att jag sagt att dte får kosta vad det vill bara jag får henne till att må bättre. Ett av altenativen va att rötga henne och se hur lymkörtlarna visade några tecken på något.
Men innan jag hade bestämt mej så gjorde vet en väldigt grundlig inspektion av Mini. Klämde och kände och va verkligen jätte noggran. Hon visade irritation när han tog henne vid skulderbladen. Först trodde vi att hon kanske bara va irriterad på honom. Men efeter att även jag känt på henne och hon visade att hon inte gillade att jag tog på henne så tog jag beslutet att rötgen kanske vore bra iaf. Vad jag inte hade förberett mej på vad att det skulle visa något som förmodligen inte har med att hon svullnar ut att göra. Utan något helt annat.
Har verkligen svårt att skriva om detta då jag tycker att det är så himla jobbigt. Hoppas att dte går att förstå vad jag skrivet.
När hon blivit rötgad och jag satt och väntade på vad vet hade och säga så hörde jag något om att han hittat något konstigt på henne men att det behövdes fler bilder som gjorde det mer synligt.
Vid den punkten hade jag redan börjat få panik. In i rummet igen för nya bilder.
När dom va tagna så kunde jag inte hålal tillbaka. Jag fick panik. Har aldrig någonsin känt att jag inte kunnat andas på riktigt. Jag fick sån ångest och panik i rummet så jag trodde jag skulle dö. Ingen vanlig panikattack som jag är van vid. Nej detta va på riktigt. Jag kände hur jag antar att en förälder skulle känna om dom fick höra att det va något fel på deras barn.
Vet berättade om bilderna och hur det va nogot konstigt mellan två av kotorna i hennes rygg. Vad kunde han inte riktigt uttala sej om. Han ville att fler veterinärer skulle kolla bilderna innan det gavs något svar. Men något med kotorna var fel iaf. Dom satt för tätt eller något. Kan ju säga att jag inte helt uppfattade vad som hände. Helt plötsligt va det inte svullnaderna som hon får som va allvarligt. Utan något helt annat som jag inte anade.
Men helt plötsligt börjar bitarna falla på plats. Hon har inte vart en mindre social katt pga att hon är blyg. Hon har inte svankat när man klappat på henne för att hon inte gillade att bli klappad. Nej hon har gjort detta för att hon har ont.
Vad det är vet jag inte än och jag får panik av att veta att vet kommer att ringa i morgon och kanske inte ha bra nyheter. Kommer även få svaren på dom nya blodproverna. Vad kommer dom att visa?? Kommer det gå att bota henne? Är det bara en allergi från början men att de nya sakerna som kommit upp gör allt värre?? Kommer hon kunna leva med vad det nu är för fel på kotorna? Går det att operera? Vet inte om jag egentligen vill ha svaren på allt detta. Kommer jag kuna hantera detta i mitt redan hopplösa liv?
Jag gick in på kliniken med en svullen katt och går ut därifrån med en ryggskadad katt.
Jag är så himla lessen. Har hon alltid haft ont av detta utan att jag märt det?? Jag måste va den sämsta sjurägaren som finns.
Men en sak är jag helt säker på. Jag kommer göra allt för att hon ska må bra. Kosta vad det kosta vill. Men går det så långt att det inte finns något hopp kommer jag göra det som är bäst för henne. Hon kommer inte få lida för att jag är självisk.