Weronica Larsson

Har ju glömt att skriva om vad som hänt med Pimp. Så nu ska jag försöka förklara det på ett begripligt sätt.
För ungefär ett år sedan fick han ju diagnos om att han va allergisk. Gick igenom många tester och det visade sej vara kvalster (främst i foderform) som han inte tål. Efter att det va klart så fick han ett special foder och har gått på det och enbart det sedan dess.
Han får aldrig äta något annat för så fort han får i sej något han inte borde så blommar eksemet ut igen och han börjar klia sej. Det är på huvudet som det är mest synligt men även fram på benen, runt trampynorna och ljumskarna som eksemen börjr synas.

Pim har alltid varit mycket fäst vid mej. Och det började gå förlångt. Kändes som att han ville visa/säga mej något som jag inte kunde förstå. Så fort jag blev sämre så blev även han sämre. Om jag va påväg att få panikattack så talade han om det för mej innan jag ens förstod det själv. Han blev klängig och satt som ett klistermärke. Även när jag va stressad så blev han värre. Eksemet på hans huvud syntes tydligare. Man kan är utan att tvivla säga att han är min mer vetande spegelbild.
Så jag tog kontakt med en hundpsykolog. Mycket skeptisk till att det skulle ge någonting. Var i deje som vi fick en besökstid. Mamma vad med på mötet med psykologen och givetvis Pim åxå. Pim satt i mitt knä hela tiden och visade ingenting förän jag bad mamma att ta honom en stund. Hon satt i stolenn brevid mej kanske 1m bort. Det va då allt visade sej så tydligt sa psykologen. Så fort jag släppte ifrån mej Pim så började han hoppa skälla och psyka mej för min uppmärksamhet. När han inte fick den började han bli ännu värre.
Psykologen kom fram till efter att ha gått igenom mötet och vad jag har berättat för henne att han liter av separations ångest, socialfobi och är väldigt stressad och nervös. Att få höra detta va som ett slag i magen. Han har precis samma diagnoser som mej! Hon tog väldigt bra hänsyn till både mina och Pims problem och har gett oss övningar som hon vet att vi båda klarar av. För hob förstod ju att om hon ger mej en massa övningar som inte jag klarar att utföra så kan jag heller inte hjälpa Pim.
Hon tipsade mej om D.A.P halsband och spray som jag nu införskaffat. Det ska ha en lugnande effekt ungefär som hormonerna som kommer från tiken när hon fått valpar. Halsbandet har han dygnet runt och sprayen sprayar jag i hans bur när han ska va hemma själv.
Om jag inte tyckte att detta skulle funka så fanns ett alternativ till att strö till med antideprisiva medeciner. Fick även veta att om jag kastrerar honom kan hans självförtroende bli ännu sämre. Men att det fanns en kemisk kastrering man kunde prova där man sätter in ett chip i nacken på honom.
Nu jobbar vi på dom övningar vi fått. Och vi kämpar på bra, Har dock inte kunnat träna så mycket ute i vinter pga kyla, regn och snö. Men övningarna inne har vi tränat mycket på.
Har haft mail och telefon kontakt med psykologen och hon tycker att det låter som att vi iaf är påväg åt rätt håll.
Har även fått skriftligt allt som hon kom fram till under besöket. Alla träningstips och ideer som kan hjälpa oss båda till en bättre framtid.
Nu har jag skrivit massa men säkert inte fått med hälften av allt. Men får väl stör på mer när jag kommer på det.
Gör allt för min lilla Pimp och är säker på att vi ska klara detta tillsammans. Men det ändå ont i hjärtat att veta att jag har format honom till MIG.