Weronica Larsson

Man säger att saker kan gå lika fort som ett ögonblick. Vet inte riktigt hur jag ska tolka överskriften i detta.
Kan väl ta en olycka som hände mej för många år sedan.
Jag hade min första häst då. Det renade men såg ut att bara bli en skur. Mamma och pappa ver med och skulle med ut på turen.
Medans det regnade så gjorde jag iordning hästen och satte mej upp...Inne i stallet.
Sen kom det där ögonblicket ingen hade väntat på. Utan förvarning exploderade hästen. Vad som utlöste det hela vet vi inte än idag. Men att allt gick fort kan jag säga. Det som räddade livet på mej va att mamma stod i dörren och pappa va snabb. Jag slog i huvudet i taket och sedan föll jag av. Fastnade i stigbygeln och blev släpad och kastad runt i stallet innan pappa fick tag på hästens svans och lyckades vrida fast den i en täckeshängare så det blev stop för hästen. Fara hon stod still så kom jag loss med foten. Jag hade som sagt flygit runt en stund och försökt att hålla mej kvar i väggar som kom förbi. Allt detta skedde på ett ögonblick.
Jag bröt armen och hästen blev borttagen efter detta. Då hon visade upp fler sidor som en 15 åring inte vill ha på sin första häst.
Hade jag varit ensam när detta hände kunde jag lika gärna blivit släåad ut ur stallet och ut i skogen. Jag hade hjälm på mej vilket gjorde att jag räddade med huvud.
Ja så tolkar jag mitt ögonblick!