Scrubs!!!
Bara älskar den serien.
Har alla avsnitt på datorn så jag kan se dom om å om igen. Tröttnar aldrig. Sen går de ju varje vardagskväll på tv åxå. Fast de har jag missat ett tag nu av den anledningen att jag ligger i sängen och kollar film =)
Men jag kan alltid plocka fram några avsnitt och kolla iaf =)
Dr Dorian är ju bara såå charmig och jag känner igen mej själ i Dr Reed så himla mycket. Vi är som Piff å Puff hon och jag. Lika klantiga, blonda och sägar ofta fel saker =)
Om Serien:
Då en Tv-serie blir så populär, att folk slår knut på sig själva och hotar tända eld på ansvariga om inte dvd:n med älsklingsserien snart kommer ut, undrar man lätt om inte det hela har gått överstyr? Trots allt, det är bara en TV-serie och i fallet Scrubs därtill en som inte har speciellt mycket att göra med realism eller brinnande aktuella världsfrågor. Nehej, Scrubs är sitcom i dess absolut vanligaste stil och mycket i serien baserar sig, precis som i sitcom serier världen över, på repetition, överdrivna karaktärer och förutsägbarhet.
Vad är det då som gör Scrubs till en så vansinnigt populär produkt, att man knappt har sett något liknande någonsin. Inför frågan har jag plöjt igenom 6 duktiga säsonger av serien. Nu senast säsong 6 (naturligtvis) och utan att gå in på säsongens enskilda avsnitt eller specifika händelser, så ämnar jag belysa frågan om seriens popularitet mer generellt.
Människan är en specialist på att fästa tycka vid triviala saker. Vi kan bli hängivna av en sångare, en film eller en TV-serie, en skådespelare eller en vuxen man som sparkar på en boll. Praktiskt sett är detta totalt förnuftsvidrigt. Varför ens bry sig om en specifik skådis eller serie då det finns tusen andra att ta till om denna älskling skulle försvinna. Det är trots allt frågan om en främmande typ som man aldrig kommer att träffa, som aldrig skulle se ens åt en om man råkade träffas och som gör sitt jobb för att tjäna pengar, inte för att personligen bringa underhållning i just ditt vardagsrum. Människan, du och jag, blir plötsligt personliga i den milda grad, att om seriens producent bestämmer sig för att kicka favoriten, låta honom dö eller bli ond, så blir vi alldeles ifrån oss. Om seriens utgivningsplan försenas bombhotas rättighetsinnehavaren och tre miljoner mail hamnar i någon stackars oskyldig redaktörs inbox som ska förklara varför i helvete man kan tillåta detta! Det är bara frågan om en serie, inte vaccin mot cancer. Men det händer och bl.a i Scrubs 6 skrivs en karaktär ut ur serien för första gången.
Scrubs har trollbundit en publik, mig inklusive, sedan den började visas i Tv 2001. Frågan idag är huruvida serien har lyckats hålla kvalitén lika hög som den var då säsong 1 äntrade dvd-marknaden. Svaret otvetydigt och bestämt: Nja. Kanske. Inte riktigt.
Nu har jag plöjt igenom säsong 6 och serien har för allan del en hel del charm i sig fortfarande. I själva verket är den fortfarande på topp vad det gäller sitcom från Amerika och den orkar få mig att skratta gott i varje avsnitt. Men det finns tecken på avmattning. Ingen serie i världen har hittills, men litet undantag av Vänner blivit avsevärt bättre efter de första tre åren. I andra sammanhang, sci-fi, drama, thriller? har man lyckats med att förbättra serien med att bli duktigare på att behandla innehållet som kan manipuleras mer variationsrikt än i en serie där 30 minuter ska fyllas med nödvändiga skratt, några djupare tankar, en persons drömmar i vaket tillstånd och ordväxlingar som egentligen aldrig revideras. Dr. Cox humörsvängningar är fortfarande roliga, men inte så skojiga som de var för några år sedan. Det blir litet "seen, that, been there" över det hela.
...eedan Cox får skit av Kelso...
Men å andra sidan fortsätter säsong 6 med just den textboksformateringen som en sitcom av detta slag ska ha i sig. Den erbjuder trygghet i att man känner igen situationer och kan delvis förutse dem. Den ger oss föga tankearbete, så att vi verkligen kan slappa och njuta av serien. Dess karaktärsgalleri består av arketyper som vi kan identifiera omkring oss varje dag. Och den har ett gott hjärta, saknar helt ondska och vi kan känna oss lyckliga efter varje enskilt avsnitt oavsett innehållet. Och typerna på sjukhuset är i slutändan inte så annorlunda från verkligheten. Nu när jag har spenderat en del på lasarettet så inser man att många individer i olika fack har skrämmande stora likheter med de individer som jobbar på Sacred Heart.
...och får tåla en hel del av Jordan...
USA leder sicomstävlingen hur man än ser på saken. Brittiska Tv-komedier, eller situationskomedier, är ofta bättre i uppbyggnad, slugare i manus och mer, tja, genomtänkta. Amerikanska är med högljudda och burdusa, precis som folket själva. Vi tenderar att älska amerikansk sitcom, för den avviker så markant från vårt eget uppförande och våra värderingar. Detaljstuderat är Scrubs egentligen en ganska makaber serie där patienterna på sjukhuset ofta får sig en dänga, där sexism har en given plats och där läkare och sköterskor utan hjärnor får ta ansvar. Naturligtvis gör upphovsmännen allt rätt. De vet vad åskådare vill ha och även om publiken i USA skiljer sig från publiken i Sverige, så söker primalinstinkten i var och en av oss ett attribut som vi kan skratta åt, gråta åt och spännas till då det är just det vi vill ha. Alltså passar Scrubs in väl i stunden då man vill trivas och garva, kanske fälla en tår och i sällsynta fall få sig en funderare. Dock väldig sällsynt i denna serie vars moral ofta är välmenande men medvetet missriktad.
...som tycks vara förebild åt alltiallots bisarra värld...
Scrubs säsong 6 ger oss dock många fina stunder. Även om säsongen i ton kanske har mognat en del och det finns högst gravallvarliga ämnen att smaska på, så är det några episoder som man minns mer än andra. Dr. Cox jävlas på som vanligt, men visar också upp en sida som är verkligen skrämmande om inte rentav orättvis i överkant. Naturligtvis är kärlek, den existerande och den icke existerande, en huvudsak fortfarande i varje avsnitt, sex likaså och då man tangerar död, galenskap och förluster, så blir tonen överraskande allvarig. Jordan får mer utrymme och är bitchigare än vanligt, men på ett roande sätt. Barn blir en av huvudsakerna. Kändiskavalkaden är nedtonad och tillbakablickarna börjar tyda på att materialet börjar ta slut och att serien inte lever mer än kanske ett?två år till. Kritiskt sedd blir säsongen dock sämre mot slutet och det känns emellanåt att manusförfattarna har fått ta till ganska simpla och desperata knep för att hålla lågan vid liv. Inte helt lyckat, men fortfarande bland det bättre man kan se i komedisammanhang med stort hjärta.
...där även dop utförs med blodig skjorta i kapellet... pust!
DVD:n är av bra Tv-kvalité med bild bra nog att dra upp på duk och ett ljud som duger med som aldrig blir mer än medelmåttligt. Bonusmaterial finns, som vanligt i massor med olika intervjuer och annat bonusskoj, som man kan förväntas se, men sanningen att säga orkade jag inte plöja igenom det hela. För mycket är bara för mycket. Musiken i serien har en betydande ställning och man kan lätt konstatera att klassen på det tongivande inte har ändrats, snarare tvärtom. Scrubs är med lätthet en av de bäst musiksatta serierna någonsin.
Slutet gott alltig... åt skogen!
Kanske det är fel att vrålskåda en hel serie igenom som ett maratonlopp, men vad ska man göra? Scrubs är fortfarande, trots en viss nedgång, bland det bästa Tv kan visa och som humorserie med hjärta en av de bästa någonsin. Men, och som sagt, kurvan är inte längre uppåtpekande.
© Janne Ahlgren
Recenserad av Janne Ahlgren
Till "Filmguiden" för fler recensioner
Serien är ju bara sååå bäst. Gillade den inte i början och de kravs att man ser den några gånger innan man älskar den. Om alla sjukhus va som detta skulle jag se till att va sjuk varje dag för att få vara där...vänta nu... jag är ju sjuk nästan jämt. ATTANS att dom inte finns i verklgheten.
SE DEN!!! =)
Kram♥
