Weronica Larsson

Inte så van att säga detta, men som sagt, jag har ADD, men ni ska inte tro att de va så allt började. Här kommer min historia.
*djupt andetag*

Min sjukskrivning började strax efter att tsunamin i thailand va. En vän och hans familj gick bort och detta tog kraftigt på mej.
Jag fick antidepp medicin och tabletter för att kunna sova. Va vi inte visste då att detta bara va en nyckel som låste upp allt helvete från mitt liv.
Jag har alltid haft svårt i skolan och inte hängt med som alla andra barn. Jag hade grymt svårt att koncentrera mej och svårt att lära mej då min hjärna hade fullt upp med allt annat. Jag kunde inte stava och att läsa gick väldigt sakta. Jag satt aldrig still utan plockade runt och flyttade på saker.
Detta förjde med mej ända upp till gymnasiet. Mamma fick hämta mej ofta i skolan pga panikattacker, som jag ganska så nyligen fått reda på att de heter.
Efter hårt kämpande och byte av linjer tröttnade jag på att inte hänga med så jag hoppade av.
Men vid denna åldern va de ingen som visste vad som hände i mitt huvud.
När jag först blev sjukskriven har jag fått testa alla ALLA antideprisiva medel som finns utan resultat, gissa om jag känner mej som en försökskanin.
De va inte förän jag började gå hos psykologen som hon började misstänka någonting. Hon pratade med en kolega som mest för skojs skull gjorde ett litet test på mej.
När han fick testet började misstankarna öka.
I nästan 2 år stod jag i kö för att bli mottagen inne på Neuropsykologisk kliniken. Och när jag väl kom först i kön har jag gått igenom sååå många möten och tester som tagit på mej.
För bara nån månad sedan kom resultatet.
Jag har ADD, dyslexi och där kom svaren på mitt lidande.
Jag är som sagt nu i väntan på att få nya tabletter som för hoppningsvis kan hjälpa mej att klara vardagen bättre.
Förhoppningsvis kommer detta att göra mej mindre stressad och min hjärna att slappna av.
Anledningen till att jag inte sover är att min hjärna går på högvarv dygnet runt och har inte tid att vila sej. Men de hjälper sömnisarna mej med. Men jag hoppas slippa dom när detta är klart.
Jag har kraftig social fobi, får panik när jag är bland mycket folk.
Detta försvårar ju givetvis mitt arbete eftersom jag sitter i kassan och måste handskas med folk och stress och detta har lett till många panikattacker på jobbet.
Jag har åxå någon form av kontroll behov och tvångstankar. Blir inte saker som jag tänkt mej kör de ihop sej totalt i mitt huvud.
Och om jag kommer på en grej (typ en sak jag inte sett på länge) så kan jag inte sluta tänka på denna saken förän jag hittat den. Eller sluta tänka på någonting jag ska göra förän jag gjort det.
Givetvis blir detta jobbigt.
Jag är även grymt rastlös, kan sällan sitta still genom en hel film utan att mitt i filmen ha kommit på något jag måste göra eller leta efter. Detta kan ju dock bli jobbigt ibland om man inte har en aning om var man ska leta.
Sen är de saker som hänt under mitt liv som inte har med ADDn att göra men som helt klart försvårat allt för mej. Detta gör att jag har så himla svårt att lita på folk och låta dom komma in på mitt liv och lära känna mej.

Som tur är i allt elände så har jag himla förstående och hjälpsam mamma och styvfar (även en riktig pappa som kanske skulle bry sej om han visste något) Sen djuren som hjälper mej att slappna av. Och framför allt Johan. tack för att du är en sån ängel mot mej. Aldrig att jag hört dej klaga på mina panik saker som jag kommer på att jag måste göra. Du stöttar mej och hjälper mej varje dag och jag är såå tacksam för detta.

Jaha, undrar om jag glömt något.
Nu har jag iaf försökt att förklara vad som händer i mitt liv.
Vill Tacka alla som finns här för mej och stöttar mej. Och ett jätte Tack till min psykolog Rigmor som hjälpte mej på rätt väg.